Okej, nu! Det spelas techno högt hos grannen varje morgon, jag vet inte vad det är för varelse som bor där men att börja spela techno uns uns uns i stort sett varje morgon vid sju, varför? Jag är inte bitter över det, inte alls. Jag bara föreställer mig hur dennes morgon ser ut. Tänker mig att han/hon kliver upp i sin pyjamas (måste ha pyjamas), slår på musiken, väljer något galet och skruvar upp. Sen då? Nu är klockan 10, alltså tre timmars konstant spelande. Lägenheten är 24kvadratmeter, man har inte så många ställen att hänga på eller gömma sig. Så personen måste antingen sitta i sin soffa eller säng eller fåtölj och titta i taket eller väggen för man kan väl inte städa eller fixa saker varje dagen i veckan? Musiken är hög eftersom den hörs högt till mig så man kan rimligtvis inte göra något annat än att lyssna på musiken hos denna person. Jahapp, det är roligt tycker jag. Som sagt, jag sover ostört, brukar vakna när det sätts på och sen somna tills jag vill vakna igen. Jag gjorde något idag, jag tog bort min facebook från en sak till en annan. 

AAAAAAAAAAAAAAAH

kan inte sova!

Jag såg en räv! Tänk att vara en räv, ganska coolt!

En sak jag gör nu, riktigt smärtsamt! Jag har klämt en stortånagel, den hade släppt i ena sidan, så den var jobbig att ha och göra med! Jag bestämde mig för att börja klippa i den, för att ta bort den, ovetande om vilken tid och smärta det skulle innebära, visste inte att en nagel satt fast mitt på. Tänkte bara att den skulle sitta i kanterna, nu efter en timmes klippande så har jag en bit nagel, typ en halv centimeter gånger en halv centimeter kvar mitt på tån! FY!

Jag vet inte varför, jag får inte ut så mycket av datorn eller TVN alls , och jag har så mycket vettigare saker som jag bör göra men ändå så ligger jag under täcket, bloggar och kollar på "Himlen kan vänta" på SVT om fem unga personer som får ett besked om att de har kort tid kvar att leva, de ska fixa det och man får följa kampen, jobbigt program att följa, det är marathon och när man börjat så måste man ju se det sista programmet, kolla hur det går liksom. Jag har som vanligt när jag börjar, fått blodad tand när det gäller blogging, har inte ens något vettigt att skriva om.

Höjden av.

Förvånelse alltså, jag var påväg upp på vinden med en påse skräp när jag möts av en uppdukad kräftskiva i portuppgången. Jag ljuger inte när jag säger att hela huset var där, den enda jag inte kunde skymta var Josef. Det var omöjligt att trycka sig igenom massan, och barnbordet var uppdukat i hissen så jag stod några minuter utanför med näsan tryckt mot rutan, det såg verkligen mysigt ut. Alla hade hattar på sig, de skålade i läsk och sjöng och gungade i takt. De små dvärgpingvinerna i hissen med sina små söta vingar i blått var så sköna, säkert knappt fyrtio centimeter höga och säkert ett tiotal till antalet. Jag visste inte att min studentuppgång gömde så många barnfamiljer. Hur som haver, jag fick vända och gå hem och ligger nu i soffan och hoppas att en inbjudande granne snart ska ringa på min dörr.

Maxat

Okej, såhär låg det till häromkvällen. Jag satt ensam på max efter en lång vandrig i snöstorm och kyla, för er som sett The Road så är jag ganska övertygad att jag kände mig som Viggo gör i sluten när han håller på att dö, kall, hostig och hungrig. Äh till saken, under de två timmarna på Max ensam så uppmärksammade jag att det bara vara ensamma män där, i olika åldrar. Spännande ändå. Jag var så hungrig att jag beställde mat för 96 kronor och kom ändå på mig själv med fingret i ostdippen efteråt, hej vinterkräksjukan men what! Jag var hungrig. En sak som förvånade mig från en sak till en annan var att jag vaknade pigg och utvilad av att en pingvin spelade bowling on the second floor, detta var 09.45 och jag skulle börja klockan 11.00, perfekt liksom. Men jag väljer att ligga kvar, klockan blir 10.30, ligger och kollar i taket och lyssnar på pingvinfesten på övervåningen. Jag är inte alls trött, ändå så skriver jag ett sms till min chef, säger att jag blir tjugo sen. Klockan 11.02 går jag upp ur sängen, då har jag legat i sjuttiofem minuter utan att göra något annat än att stirra i taket och applådera åt mina grannars bravader på bowlingbanan. Riktigt onödig sak att göra, förstår det inte men jag antar att jag vllle höra avgörandet. Förresten, på slutet av min vistelse så kom det in en familj, mamma, pappa och äldre dotter. Ridfamilj! Satt och tjuvlyssnade på deras samtal om galoppsteg hos deras olika hästar, hann aldrig uppmärksamma några bra hästnamn men en annan sak hann jag uppmärksamma, deras ridnamn på klubbjackorna. De hette Hot Horses och hade en riktigt ball bild på en häst som galopperade över en röd chilli! Fett cool, kanske kommer en bild, fick en riktigt bra.

Hmm..

Hmm, okej! Blogging är väl tjockare än blod, så vitt jag vet iallafall. Så nu sitter jag här igen, lagom ringrostig. Jag har inte rört vid ett tangentbord på säkert ett halvår så jag har lite svårt att sätta rätt finger på rätt tangent. Bkur umgeflr sphär! Men ge mig en vecka, eller åtminstonde några dagar. Jag skriver och skriver och raderar och raderar, så lite har jag att skriva om egentligen. Men någon tipsade mig om att skriva ett inlägg om att jag imorse rakade mig med raklödder för första gången, känns lagom manligt att vänta till man är tjugotre med det, nästa gång vågar jag mig kanske in i aftershave-världen också, då om något skulle jag känna mig som George Clooney på riktigt. Än sålänge är jag bara en liten pojke sägs det. Förresten, om man lägger en bildsökning på George på google så finns det en skön bild på honom, när det ser ut som att han sitter på tå på en strand i bar överkropp, kan bara se en thumbnail. Kolla upp det! Happ, nä nu ska jag somna in till en billig polisserie på fyran. This reminds me of när man var ung, allt man ville var att kunna vara uppe till nationalsången, efter kvinnofängelset på TV4. Alltid det sista på tablån på nätterna. Det var något alla killar snackade om på idrottslektionerna och det man alltid strävade efter när man låg med popcornskålen på sängen hos någon man sov över hos.